Tova ville att jag skulle komma ut, sa att jag skulle göra mig klar och sedan kommer jag.

Jag grejade på lite sedan tyckte jag att det blev riktigt tyst där ute. Tittar ut, ser ingen Tova. Ropar, inget svar. Går in tar på mig skor, går ut ch ropar mera. Helt tyst och stilla på innergården. Går runt, kollar vägen, går runt huset, går ut till parkeringen och kollar bakom de huset närmast parkeringen, naturligtvis ropades under tiden. Ingenting. Ropar mera, går runt husen igen..

Vid de här laget har hjärtat börja slå ordentligt och paniken och adrenalinet pumpar!

Mamma som är inne med Lucas kommer ut på bron och ropar..

Då kommer hon gråtandes och rädd och gråter efter mamma, från hållet mot parkeringen.

Lilla älskade vännen <3

Hon hade gått ut på parkeringen sedan mot skogen som ligger bakom huset. De jag tror hände var att hon först inte hittade tillbaka.. Men tillslut gjorde hon lyckligtvis det.

Rädd och gråtandes lyckades hon berätta att hon hade gått ensam till skogen.

Jag försökte så lugnt som möjligt berätta att hon inte får gå dit ensam. Utan hon måste vänta på mamma.. 

Känslan att kunna krama henne, ha henne i armarna igen.. Obeskrivligt.

Allt detta var bara några minuter men jag vet inte och vill inte veta vad som hade kunnat hända om det hade dragit ut på tiden och vi inte hittat henne.

Såhär glad var hon iallafall senare under dagen..

Nu ligger hon och sover gott i mormors säng. Älskade barn!